Wow... vilken onsdagspasta det blev!

 -Blir onsdagspastan med lövbiff, sa mannen här hemma lite halvt skeptiskt. -Ja svarade jag, väl medveten om att han oftast tycker att lövbiff kan bli lite segt att tugga och inte riktigt är hans grej. Men jösses vad han bedrog sig. Det här var verkligen en rätt som hamnade på favvo-listan... Gudagott! Så do it bums! Han till och med lovordade lövbiffen att den var inte alls seg. Rätten är tagen ut kokboken "Husmorsorna", och har ni inte den i era ägor rekommenderar jag den starkt. En "skitkul kokbok" att läsa och med otroligt enkla och lätta recept. Perfekt för familjen och vardagen. Till den här pastarätten testade vi ett vin som jag fick nu när jag fyllde år. Skulle passa perfekt till nötkött, vilket var en riktig fullträff! Ytterligare en favorit! Jag är fullt medveten om att det här inlägget haglar med positiva kommentarer, och ni undrar säkert om det inte finns nåt negativt. Men jag måste säga: NEJ denna onsdag. För det var en av de bättre onsdags-pasta-rätterna på länge... Tack Gith, för ett fantastiskt gott vin som föll Gourmetmorsan i smaken. Du vet minsann vad jag tycker om  


Gudfaderns pasta
4 personer
Valfri pasta
400 gr lövbiff i strimlor
Smör till stekning
1 st finhackad lök
2 st pressade vitlöksklyftor
250 gr champinjoner
5 msk tomatpure
5 dl grädde
1,5 msk Grand Marnier
salt och nymald svarpeppar
1 st tjejnäve persilja
2 st grabbnävar riven parmesan
Gör så här: 
Koka pastan enligt förpackningen.
Strimla köttet och stek det så det får fin färg. Lägg i en skål vid sidan om.
Stek löken, vitlöken och champinjonerna. Tillsätt tomatpurén och grädden. Krydda med salt och peppar. Kanske lite till... Låt småputtra i 5 minuter innan köttet läggs i. Låt puttra ett tag till. Rör sedan ner den kokta pastan. Strö över persilja och parmesan... och hugg in på ljuvlig pasta! 

Allt i en härligt blandning. Var inte rädd för att krydda!

Puteus Salice Salentino 87 kr/flaskan.
Ett riktigt, riktigt gott vin med mycket smak! 

Så kommer vi då till det här med att "skava" som mannen här hemma kallar det. Det innebär att man egentligen är så mätt, att man inte orkar mer. Men det var så rackarns gott och man inte kan motstå att ta lite till... Så bra var det att både herr O och jag "skavde" lite grann... Det är allt ett gott betyg